Ett mejl: Sprid gärna min blogg!

Fossilfri trafik – hur ska den bli möjlig?

av Olle F. Ringenson,

konsult i marknadsföring och kommunikation,

pensionär, tidigare bl a ledamot av styrelsen för Sifo AB

 

En avsevärd del av mänskligheten – inte minst när det är vinter här uppe i norr – har tröttnat på domedagsprofeter, moralkakor, pekpinnar och vädjanden att cykla i snöyra hellre än att ta bilen . De gillar inte tanken på att göra uppoffringar för att vårt land ska framstå som ett exempel för andra länder.

Här är vi på väg att utrota de svenska mjölkkorna, alldeles på egen hand. Men så räcker inte det, vi ska också dra ner på köttätandet och ersätta kött från välvårdade svenska kossor, som håller våra hagar öppna, med biffar som har flugit lika långt som en Thailandsresa. Och nötfärs från grymma danska slakthus.

Om kons miljöeffekter skrivs snart lika mycket som om bilens – men inte ett ord skrivs om hästens. Eller renens, de borde annars vara upprörande. Det är renarna som skiter så att glaciärerna smälter, det har jag hört från säker(ligen) vetenskaplig källa.

Vem har rätt och vem har fel? Går jorden under 2056 eller 2156? Eller klarar vi det hela med ett nödrop när solkrafttekniken blir billigare än kolkraften? (Kostnaden för sol är densamma som för kol, det står i tidningen.) Måste vi då göra om våra samhällen, tömma glesbygden, förtäta där det har varit ljust och öppet, minska rörligheten, drastiskt sänka svensk levnadsstandard ner mot bulgarisk, medvetet bryta turismens positiva utveckling? Är det över huvud taget möjligt i en demokrati?

Hur ska förändringarna gå till?

Om det är nödvändigt, kan vi göra det möjligt? Hur ska det i så fall gå till? Prishöjningar är den väg som politikerna oftast har valt. Femtio öre eller en krona på bensinskatten, det går smidigt och lätt och drabbar bara de fattiga och lågutbildade som inte är så bra på att ordna protestaktioner. Tio eller femton kronor litern då? Definitivt inte före ett val, tveksamt om någon alls vågar pröva. Körförbud varannan dag, det drabbar i varje fall alla lika. (Och ökar andelen tvåbilshushåll bland de besuttna.) Bensinransonering med en exploderande svartabörsmarknad? Det inför knappast ett ensamt litet land, möjligen EU eller USA.

Hittills har ansträngningarna att få oss svenskar att minska konsumtionen av produkter och tjänster som en del gärna kallar miljöbovar mest bestått av symbolhandlingar och snack. De framsteg sm har gjorts har tekniksidan stått för. Möjligheterna att spara energi för uppvärmning fortsätter att göra imponerande framsteg. Ett uppmuntrande exempel: den bostadsrättsförening som jag tillhör har två år i rad sänkt sina månadsavgifter med fem procent tack vare lyckad energibesparing. Här finns fler vinster att ta hem.

”Varför i helskutta ska dom sänka nivån, den är tillräckligt låg förut” sjöng Lasse Krantz i en revy på Scalateatern. Man kan ställa samma fråga om vägtransporter och rörlighet. Fossilfria transporter om femton år, vad är det annat än en önskedröm? Hur ska det gå till? Om tekniken fanns färdig skulle det ändå ta flera generationer av bilägare och bilar att pensionera dagens bensin-och dieselbestånd. Svensk Bilprovning hade en klok chef, Alex Pellijeff, som i ett föredrag konstaterade att bilen är den största ekonomiska tillgång som genomsnitssvensken har. Upplever bilägaren att den är hotad, t ex genom att rörligheten begränsas, så sätter hen sig till motvärn. Det måste varje myndighet, varje politiker, ha i minne, sa Pellijeff. Tanken att hybridbilar/elbilar om femton år ska vara tillgängliga för andra än stat/kommun och en ekonomisk elit är en ljus förhoppning – men hur hållbar är den i en allt hårdare ekonomisk verklighet?

80 procent av all trafik sker med bil. Utbyggd kollektivtrafik kan vara effektiv i större städer, men fler trekvartstomma bussar löser inte landsbygdens problem. Där kommer dagens beg.bilar att bita sig fast i femtio år, om det skulle behövas. Och hur i helskotta ska man få industrin att överge just-in-time och gå tillbaka till gammaldags lagerhållning? Tål den, accepterar den tvångsåtgärder? Flera gånger tidigare har statsmakterna lanserat tanken på styrda transportsystem med omlastningscentraler, men de har aldrig lett till åtgärder. Varför?

Fast i bilsamhället?

Problemen är många, frågetecknen ännu fler? Under andra hälften av 1900-talet byggde vi med entusiasm fast oss i ett bilsamhälle, där fler människor bor i hälsosamma miljöer och bekvämt kan ta sig dit de vill och där handeln erbjuder breda sortiment och bilen kan lastas full. Om inte ny teknik snabbt kan erbjuda vanligt folk ekonomiskt möjliga lösningar på fossilproblemet, vad gör vi då?

I massmedia talar och skriver man allt oftare om att Sverige borde återinföra Styrelsen för Psykologiskt försvar. Jag vill byta ut ”borde” mot ”måste”. Inte för att ta upp ryssrädslan som första ämne på dagordningen. Vad Styrelsen ska ägna sig åt framför allt är att förbereda en hållbar krishantering av frågan hur vi ska nå Pariskonferensens antagna mål, högst 1,5 grads temperaturhöjning år 2030. Är det alls möjligt utan långtgående tvångsåtgärder? Hur kommer svenska folket att reagera? Hur ska man undvika att hälla vatten på den sverigedemokratiska kvarnen? Vilka symbolhandlingar måste man rensa undan för att få vanligt folk med sig på vägen mot resultat som våra ledare uppfattar som hållbara och nödvändiga?

Sveriges främsta kommunikationsexperter, samhället behöver er i psykförsvarets tjänst precis som under kalla krigets år. Nu gäller det att skapa ett klimat för förändring, där vi i värsta fall måste avstå oss ner till samma levnadsstandard som vi hade för femtio år sedan. Då tyckte vi att den var helt OK.

Det är dags att sätta igång nu.