Hejdå Blånos!

Jag redigerar en text där en verkstadsägare försöker beskriva hur ett bilmärke har en själ. Jag förstår precis, men i mitt fall handlar det inte om ett märke utan om en enskild bil – Blånos.

My Blånos was fantastic! På bilden kysser jag henne farväl innan hon ska rulla vidare mot nya äventyr. Ögat var inte torrt.

Hon hade gått 36 000 mil (ja, det är sant). Jag är kanske illojal mot mina läsare bilhandlarna, och kanske mot verkstäderna också för min Blånos krävde minimalt med lagning förutom sedvanlig service.

Hennes efterträdare är en bil, ännu själ- och namnlös.
Blånos var en familjemedlem. Hur många ton hästar har hon inte dragit, hur många flyttlass åt min dotter och min bror har hon inte släpat på, hur många resor har hon inte förflyttat mig på – till Sydeuropa och otaliga gånger norrut. Hela vägen efter Pite älv, från utloppet i Bottenviken, uppströms genom vidsträckt slättland, genom tiomilaskogar till vägs ände med Sulitelmas källflöde i horisonten.

… nu håller jag på att bli alldeles för nostalgisk och privat. Vad jag vill säga? Just inget mer än att det finns kunder som är som jag också.

Ing-Cathrin